FARSTANÄSETS NATURSTIG

Vandringsinstruktion: För att komma till plats 1 behöver du starta från grusvägen vid kohagens «stätta». Gå på trappan över kostängslet och följ sedan stigen upp för kullen inne i kohagen.

1. GRAVHÖG, MOSSOR OCH LAVAR

Alltsedan inlandsisen drog sig tillbaka i våra trakter för cirka 11 500 år sedan har landskapet formats med hjälp av vatten. Där de bördigaste jordarna idag ligger har de finaste partiklarna som lera sedimenterats (små partiklar hålls ju flytande längre tid än tyngre partiklar). Den största omformningen av landskapet står inlandsisen för. Inlandsisar är ett återkommande fenomen och de stannar ganska länge, cirka 100 000 år. Däremellan får vi mellanistider med mildare klimat, cirka 10–20 000 år. Istiden kallar vi för glacial och mellanistiden för interglacial.

För cirka 6 500 år sedan började land vid Farstanäset att titta upp över Littorinahavet som Östersjön då kallades. För cirka 5 000 år sedan började den yngre stenåldern. Här på Farstanäset finns fynd från denna tid i form av en skafthålsyxa som hittades bakom Vannlandsstugan vid ridstallet. Vid den gravhög vi nu står bredvid finns också en bautasten uppresen. Detta förekom under romersk järnålder. Den här gravhögen är alltså cirka 2 000 år gammal; tyvärr är den, som med de flesta andra gravhögar, även denna plundrad.

Det finns alltså en dokumentation över området som visar att den mänskliga aktiviteten på näset har gamla anor. Men tiden sätter sina spår och det blir överväxat av mossor och lavar. Mossor delas in i levermossor och bladmossor. I Norden finns det 770 bladmossor och 390 levermossor. De akrokarpa mossorna är de som bildar tuvor, som t.ex. kvastmossor (Dicranum); de pleurokarpa mossorna bildar mattor, som t.ex. raggmossor (Racomitrium).

Vilka mossor kan vi hitta här vid gravhögen då? Typiska mossor för den här terrängen är t.ex. husmossa (Hylocomnium splendens) eller röd jägmossa (Pleurozium schreberi). På mindre stenblock kan man även hitta sotmossa (Andreaea rupestris), bergraggmossa (Racomitrium aciculare), cypressfläta (Hypnum cypressiforme). Mossor tar till stor del sin näring och sitt vatten direkt från luften; de saknar rötter. Olika mossor är olika känsliga för föroreningar – t.ex. allemossa eller ekorrsvansmossa (Leucodon sciuroides) trivs på alträd eftersom det hela tiden tillförs vägdamm. Skulle man asfaltera en sådan väg skulle de inte trivas lika bra.

Husmossan kallas så därför att den växer i «våningar». Kvastmossor ser ut som små kvastar.

Lavar är en grupp med många arter, cirka 2 500 bara i Norden. Lavar är lite lustiga på ett sätt – de är nämligen två organismer i en organism, låt det krångligt? Så här är det: en komponent som ofta är en blågrön bakterie (ofta släktet Nostoc) samverkar med den andra komponenten som är en svamp. Svampkomponenten består av långa hyfer som är långa celler. Alg- eller bakterieskiktet ligger under lavens överbark.

Lavar är bra som indikatorer på om luften är ren eller inte; de är känsliga för luftföroreningar. Vi skiljer i regel också på busklavar (busklika), skorplavar (platta mot underlaget) och placodioida lavar (yttersta skiktet fritt från underlaget).

Laven på bild heter kartlav (Rhizocarpon geographicum) och är ganska lätt att känna igen. Den växer på sten och finns allmänt i området. Fältskiktet (undervegetationen) domineras här av ris, i huvudsak blåbär (Vaccinium myrtillus) men även lite ljung (Calluna vulgaris).

2. VÅRBLOMMOR

Redan när de första snöfria fläckarna visar sig – om det varit en kall vinter med mycket snö – kommer de första vårblommorna. Det börjar med trädgårdsväxter som vi människor satt i våra trädgårdar och som sedan spritt sig ut i naturen. Vintergäck kommer först, tätt följt av snödroppar och sedan krokus, alla lika vackra och välkomna efter en lång, kall vinter. Men de vilda växterna kommer inte långt efter.

Vid den här platsen har vi en ekbacke blandat med hassel, samt en före detta åker som sedan 2023 betas av Bohuskullor och Fjällkor, som ingår i ett avelsprogram för att rädda hotade raser.

Vitsippa (Anemone nemorosa) är bland de första och blommar april–maj. Vitsippor förökar sig både sexuellt, dvs. med ståndare och pistiller, men också vegetativt genom rottorna; om man ser ett stort bestånd med vitsippor kan de alltså vara samma individ rent genetiskt.

En del vitsippor, som den på bilden, är heller inte rent vita – de kan anta lite mer rosaton i färgen. Vitsippor är inte fridlysta; man kan ta hem en bukett och sätta i en vas, men de vissnar ganska fort. Alla sippor tillhör ranunkleväxterna.

Blåsippa (Hepatica nobilis) kan inte föröka sig vegetativt, till skillnad från vitsippan. Den är helt beroende av att kunna sätta frön, vilket myrorna hjälper till med. Blåsippsfröet har en liten droppe fett på sig som attraherar myrorna; de tar med sig fröet, men en del kanske tappas på vägen och då får fröet en chans att gro.

Blåsippan heter ju hepatica på latin, vilket betyder lever och syftar på bladen – de påminner om en lever. Man har tvistat om blåsippan ska föras till anemonesläktet som vitsippan tillhör, men det verkar som att man bestämt sig för Hepatica. Eftersom blåsippan har svårare att föröka sig har man bestämt att den ska vara fridlyst i Stockholms län. Blåsippan växer från mars till maj. Den är också en indikator på kalkhalt i jorden eftersom den trivs där det finns glacial lera, dvs. lera som inlandsisen transporterat hit.

Vårlök (Gagea lutea), liljeväxter. Är också en tidig vårblomma som blommar i april–maj. Det finns fem olika arter av vårlökar och de kan vara ganska lika varandra, men den som finns på Farstanäset är vanlig vårlök. Liksom blåsippan sprider vårlöken sina frön med hjälp av myror. Det som är lite tråkigt med vårlöken är att den vissnar tidigt – man får vara snabb om man vill njuta av dess skönhet.

Midsommarblomster / skogsnäva (Geranium sylvaticum), näveväxter. Vi kanske inte förknipplar den med vårblommor utan mer som sommarblommor, som namnet antyder, men den blommar från maj–juli. Trivs att växa i gamla diken, igenvuxna åkrar som här – en ganska framgångsrik växt som är vanlig i hela landet.

Annat intressant som kan ses här är fåglar som rödhake (Erithacus rubecula) – några få övervintrar vid fågelbord, men de flesta flyttar till Frankrike, Holland, Belgien. De kommer ganska tidigt, redan i början av april, och flyttar söderut i sep–okt.

Kattuggla (Strix aluco) finns med oss året om och de är helt beroende av gamla träd när de ska hacka och föda upp sina ungar, om man inte sätter upp en holk. Eftersom det börjar bli ganska sällsynt med gamla träd uppskattar ugglorna detta.

Humleblomster (Geum rivale) förekommer i den gamla åkern där man hittar midsommarblomster. Den kallas också «mormors nattkappa», vilket syftar på dess utseende. Den tillhör rosväxter.

En annan vår-/försommarväxt som doftar underbart är liljekonvalj (Convallaria majalis).

3. GAMMAL JORDKÄLLARE

Här har det funnits två jordkällare, en yngre och en av äldre datum. Vid den yngre är fortfarande stengrunden kvar. En sådan har grund där stenar ligger radade på varandra som en murformation, vilket gör att det blir bra håligheter för gnagare och ormar.

Här finns huggorm (Vipera berus) – sätt ner fötterna försiktigt, för om man stampar hart i marken förflyttar de sig ner i en håla. Huggormar är fridlysta. De påminner också om hasselsnok (Coronella austriaca), vilken inte bara är helt ofarlig utan dessutom sällsynt.

I gräset utanför jordkällaren finns mycket att upptäcka. Här finns gräshoppor, vårtbitare, fjärilar och blommor som gynnas av att det slås någon gång under sommaren. Bland blommorna har vi här teveronika (Veronica chamaedrys).

Det finns fjärilar och nattfjärilar. Testa hemma en ljummen sommarnatt när det är någorlunda vindstilla att sätta upp ett stort vitt lakan som man sedan belyser med en kraftig lampa – då kommer man att se mycket nattfjärilar, som t.ex. dystert gräsmott (Agriphila tristella).

I gräsmarken växer också daggkåpor (Alchemilla sp.), en grupp växter med över trettio arter i Norden, varav flera ganska sällsynta och svåra att skilja åt. Att den heter daggkåpa beror på de daggdroppar som samlas i bladen, men det är inte dagg – det är xylem- och floemvätska som pressas ut när trycket blir för hårt. Xylem och floem är de kärl i växten som transporterar näring med mera; därav namnet kärlväxter. Namnet Alchemilla kommer sig av att man förr trodde sig kunna göra guld av daggdropparna; dessa kallades alkemister.

De dominerande gräsen på den gamla åkern är lommelgräs (Dactylis glomerata), ängskavle (Alopecurus pratensis) och timotej (Phleum pratense). I kanterna av denna gräsmark kan man också hitta äkta johannesört (Hypericum perforatum) samt fyrkantig johannesört (Hypericum maculatum).

Dessa växter är medicinalväxter med en lugnande verkan. Om man använder medicin av något slag skall man alltid rådfråga med sin läkare innan man äter eller dricker något som innehåller johannesört.

4. KULTURHISTORIA

Platsen där vi nu befinner oss har gamla anor. Här har det funnits gamla torp m.m. Jordkällaren som vi nyss var vid är en del av dessa lämningar, och det finns fler husgrunder längre upp i backen ovanför jordkällaren; dessa torde härröra från 1700-talet. Bellman lär ha besökt näset 1773, annars höll han väl till vid fällan vid Stortorpsån. När man går mot nästa station nr 5 passerar vi nära en stor röd lada som inte går att missa; där finns skyltar som beskriver historien kring Farstanäset. Det som inte stannar i dagsläget men som kanske fanns på Bellmans tid är dubbelbeckasin.

Vad hittar vi för något som påminner oss om gamla tider då? Inte fullt så trevligt, men sophanteringen förr – man gjorde ofta så att man dumpade skräpet bakom tomten. Gamla kärl, glas, metaller av olika slag kastades på baksidan. Man visste helt enkelt inte var man skulle göra av skräpet. Desto trevligare lämningar är de syrenbuskar, spirea, scilla m.m. som lämnats kvar på de öde tomtmarkerna.

Den plats där vi nu står på är ett relativt platt berg med hög järnhalt. Här blir det ganska torrt under heta sommardagar utan regn. Där trivs vanlig karleksört (Hylotelephium telephium ssp. maximum). Det är en växt som vi kallar för suckulent och tillhör fetbladsväxter. Den klarar av torka eftersom den kan lagra vätskan i bladen bättre än andra växter.

En annan växt som det finns ett stort bestånd av bakom oss är slån (Prunus spinosa), som man kan göra saft eller likör av; slån tillhör rosväxter.

Vinbergssnäcka (Helix pomatia) har ett säreget liv; de är hermafroditer, vilket betyder att de är dubbelkönade. När de parar sig skjuter de in en kärlekspil i den andre för att öka på parningslusten. De kan alltså inte para sig själva, men när de parat sig blir båda «med barn». De är dessutom utmärkta att äta; troligen togs de hit av munkar eftersom de var tillåtna att äta på fastedagar.

5. EKMILJÖER

Eken (Quercus robur) är ett av våra mäktigaste trädslag. Den tillhör släktet Fagaceae, bokväxter, dit man för även bok och äkta kastanj förs; dessa kännetecknas av att de har stora nötter. Den inkom tillsammans med hassel för 9 200 år sedan; man kan verkligen säga att den har sin plats i våra trakter. För ungefär tusen år sedan inleddes en period med sämre klimat, vilket medförde att eken drog sig tillbaka. Tidigare fanns det ek upp efter norrlandskusten, men idag finns den i stort sett söder om det vi kallar för limes norrlandicus, den naturliga norrlandsgränsen, som går ungefär från södra Värmland och sedan följer Dalälven ut i Östersjön.

Eken har haft stor betydelse för Sveriges utveckling. Krigsfartygen byggdes i ek, vilket fick staten att skydda dem som statsangelägenheter. Detta skedde i Magnus Erikssons landslag 1347. Några som inte tyckte om eken lika mycket var allmogen; eken täckte marken, vilket resulterade i sämre tillväxt på gräs och andra örter, vilket bönderna behövde till sina djur. «Unga ekar och unga adelsmän skall tuktas» är ett talesätt man använde på 1700-talet och speglar böndernas syn på eken.

Eken är det trädslag som har högst biodiversitet (biologisk mångfald) knuten till sig. Man uppskattar att ca 1 500 arter är mer eller mindre beroende av eken. Därför kan vi kalla eken för en nyckelart. Ju äldre ett träd är, ju högre blir det biologiska värdet, och riktigt gamla ekar som Kverkhultseken i Småland uppskattades 1940 till en ålder av 950 år. De har i sin kåra något som vi kallar för mulm, vilket är mjölfina gnagrester från olika djur. Det innehåller också spillning, rester från gamla fågelbon m.m.

Den sällsynta läderbaggen (Osmoderma eremita) är en art som lever i och kring mulmen. Många svampar lever också på eken, t.ex. svavelticka (Laetiporus sulphureus).

Många svampar bildar mykorrhiza med eken. Mykorrhiza är en sorts små trådar som kan transportera näring som inte eken kan göra själv; i gengäld får svampen annan näring av eken. Detta kallar vi för symbios; de allra flesta växterna har detta. Om vi gödslar med kväve missgynnar vi mykorrhizabildningen och därmed också eken. Svaveltickan är inte mykorrhizabildande utan lever snarare på att bryta ner död ved.

Ekar är känsliga för t.ex. piskskador i kronan; därför bör man hålla rent från andra träd runt om eken. En ek som växer i täta bestånd blir raka «ståndekar», vilket man ville ha till skeppsbyggnad. En ek som får växa solitärt, dvs. ensamt, kan breda ut sin krona och blir till «skaftekar». Breda kronor kan de dessutom få genom hamling, vilket man får om man beskär trädet; detta var vanligt förr med andra trädslag som lind m.m. till djurfoder.

Ett bra sätt att sköta eken är just att öppna upp, ca fem meter i diameter från trädkronans centrum.

Fåglar som trivs i gamla «hålekar» är kattuggla (Strix aluco), men i princip alla hålbyggande fåglar tycker om eken. Den i Sverige utrotade mellanspetten (Dendrocopos medius) trivs i större sammanhängande ekmarker med äldre lovträd som domineras av ek.

6. GAMLA BETESMARKER

Vi står just nu på gränsen till en öppen gräsmark där det växer gullviva (Primula veris), viveväxter, blåsuga (Ajuga pyramidalis), kransblommiga växter, och mandelblom (Saxifraga granulata), stenörtväxter. Dessa växter är gynnade av att man har betande djur. Gullvivan är även gynnad på andra sätt; man kan se att den har en basal bladrosett, vilket skyddar den från att ätas upp eller slås ned helt.

Dessa marker har idag blivit allt sällsyntare i och med att man ändrat på djurhållningen. Även det vi kallar äng har blivit alltmer sällsynt. Av de ängsmarker vi hade för hundra år sedan har vi idag bara kvar 6 promille. Mycket av den mark som finns här på näset har varit både slåttermarker och betesmark. Många växter är gynnade av båda typerna av hävd, t.ex. orkidén nattviol (Platanthera bifolia).

När dessa marker växer igen tar andra växter över; detta kallar vi för succession. En som tar över ganska fort är asp (Populus tremula); den förökar sig vegetativt med hjälp av rotskott. Om man har en knipp asp är de ofta ett och samma individ. En insekt som lever av ungskott på asp är aspglansbaggen (Melasoma populi).

Andra arter som är gynnade av bete och slåtter är stare (Sturnus vulgaris). Den var ganska vanlig förr, men har sjunkit i antal, även den som alla andra arter vilka gynnas av denna hävd. Staren gynnades eftersom boskapen förde med sig en del insekter som de livnär sig av. I aspen bredvid oss finns håligheter som staren hackar i. Man kan också sätta upp holkar åt staren om träden saknar naturliga bon.

På berget ner mot vattnet, där det är lite torrare, kan man hitta styvmorsviol (Viola tricolor). Enligt sagan fick styvmorsviolen sina tre färger därför att den elaka styvmodern med sina två döttrar äter av smöret i mitten, och längst upp sitter de två styvdöttrarna som inte får smaka.

7. BLADNING

Med bladning avser man att göra en gallring utan att påverka den ursprungliga strukturen i skogen. Här vid plats 7 har man tagit bort en del sly och öppnat upp för ekarna, vilket beskrevs vid plats 5 som en bra och kanske nödvändig åtgärd om vi vill behålla ekarna i ett gott skick.

Vad man bör ha i åtanke när man gör en sådan åtgärd är att man inte ska ta bort allt. Hassel, skogstry och kanske häggtorn bör gallras med försiktighet. Många arter gynnas av att man öppnar upp på det här viset, t.ex. grå flugsnappare (Muscicapa striata) och svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca). Även den undervegetation som behöver ljusinsläpp under en kort tid gynnas, som vårblommorna vid plats 2.

En annan bra åtgärd för att öppna upp landskapet är att sätta in betesdjur vart femte år ungefär, och då helst nötdjur som highland cattle eller den ras vi hade mycket djur av förr i tiden men som inte är lika vanlig idag: rödkullan.

8. BÄVERN – NYCKELART

Den bäverstam vi har i Sverige idag grundar sig på få individer. Bävern var utrotad i Sverige på grund av jakt, en av relativt få arter som påverkats av jakt; annars brukar utrotning bero på flera andra orsaker som t.ex. miljögifter eller förändringar i miljön. De individer som dagens bäverstam grundar sig på är som sagt få, vilket borde generera fler genetiskt betingade sjukdomar, men bävrarna håller sig friska. Varför det är så vet man inte exakt; de kanske har en större uppblandning av gener än vi tidigare trott. Bävern är också ett viktigt jaktbyte i framför allt Norrland, och dess kött är grovtrådigt med en något söt smak och väldigt mört. Men det är inte den enda anledningen till att bävern utrotades en gång i tiden – den har också körtlar vid analöppningen som kallas för gall. Förr i tiden trodde man att gallen kunde bota de flesta sjukdomar, och än idag finns det de som kryddar brännvin med detta.

Vi kallar bävern för en nyckelart, och med det menar vi att andra arter gynnas av bävern. Precis som vi beskrev eken vid plats 5. Bävern bygger stora hyddor som de använder som bostad och föder upp ungarna i. De gör fördämningar som därigenom bildar sumpskogar när skogen svämmar över. Detta gynnar arter som trivs i sumpskogar. De fäller också en del träd, vilket vi kan se runt om här i Magelungen. När man hittar en fälld asp bör man låta den ligga, eftersom det är bäverns matförråd. Om man tar bort de fällda asparna kommer de bara att fortsätta att fälla ännu mer asp. De är ganska duktiga på att gnaga, eftersom deras tänder växer hela tiden, vilket skapar ett behov av att gnaga.

Vi står just nu längst ut på näset, där bävern har tagit en del asp. Här kan man hitta palmmossa (Climacium dendroides). Annat som finns här är svarthätta (Sylvia atricapilla), som sjunger melodiskt och vackert. I kanten finns också en del klibbal (Alnus glutinosa); dessa tillhör björkväxter.

Alen fixerar liksom ärter kväve. Med det menas att det kväve som är luftbundet fixeras till markbundet, vilket gynnar växterna. Men alen använder inte rhizobiumbakterier på sina rötter som ärterna, utan istället frankiabakterier – eller alger, som en del kategoriserar dem till. En del anser att det är en strälsvamp. Alen har ett stort användningsområde, alltifrån träskor till rökning av kött och fisk, men även som ingrediens till kryddtillverkning. Alen fäller ju sina blad när de fortfarande är gröna, vilket gör jorden där de växer väldigt mullhaltig. Det är det enda lövträdet med kottar; honkottarna uppskattas vintertid av grönsiska (Carduelis spinus) och gråsiska (Carduelis flammea).

När ni nu är på väg till plats 9 kan ni passa på att titta efter en växt som heter tandrot (Cardamine bulbifera), som tillhör familjen korsblommiga växter, i vilka t.ex. senap ingår. Det roliga med tandroten är att den har både sexuell och vegetativ förökning, dels med ståndare och pistiller men också groddknoppar i bladvecken som transporteras av olika djur. Den vegetativa förökningen brukar gå bättre än den med fröbildning.

9. NATURMARK

Den här marken är lite svår att definiera; dels kan vi kalla den för en blandskog av örttyp (dvs. undervegetationen består av örter), eller naturmark med död ved. Jag föredrar det senare. Som tidigare nämnts vid plats 5 om ekar: ju äldre ett träd är, ju värdefullare ur biologisk synvinkel. Vi beskrev mulmens betydelse för många levande organismer, och här kan vi se mulmen i ett av träden i slänten. Det är det bruna som finns inuti den trädstam som är halvt raserad.

I de svenska skogarna är död ved en bristvara. Många arter är beroende av den döda veden, t.ex. hackspettar och insekter, men även svamp som ju fungerar som en nedbrytare i naturen. En lav som trivs i sådan här miljö är slånlav (Evernia prunastri).

En annan art som haft stor framgång under 80- och 90-talet är rådjur (Capreolus capreolus), detta till stor del för att räven drabbades av skabb. Räven (Vulpes vulpes) tar mycket av de rådjurskid som föds; man räknar med att upp till 70–80 % av de nyfödda kan tas av räv. Räven bor i gryt eller lya, och det kan hända att de nyttjar samma gryt som grävling (Meles meles), men det är ovanligt. Ett mycket stort gryt ligger upp i backen till höger där ni nu står. Den mindre hackspetten (Dendrocopos minor) trivs även i denna miljö med trädslag av olika åldrar, där den övervägande delen är lövträd. Alen är ett träd som den mindre hackspetten tycker om att bygga bo i.

10. VÅTMARKER

Vad gör våtmarker för nytta? Många röster höjdes när vi hade fågelinfluensan runt knuten om att vi skulle skjuta bort mer ankor, men även att vi skulle dika ur och ta bort våtmarker. Tack och lov fick det inget genomslag. Ett av regeringens miljömål är just myllrande våtmarker, och våtmarker är just myllrande – med det menar man att här finns mycket fåglar, grodor, insekter, växter osv. Här liksom med ängar och betesmarker har vi förlorat en stor del; om vi tar våtmarker i skogen har vi förlorat 1 miljon hektar. Utdikning av våtmarker i Skåne är en direkt orsak till varför vi förlorade storken.

Våtmarker fungerar som en näringsfälla; allt kväve och fosfor som vi tillför fångas upp av våtmarkerna och tas om hand av växtligheten. Men idag gör vi tvärtom – i stället för att låta vattnet meandra (slingra sig) öppet på sin väg mot sjön gräver vi ner dagvatten med mera i tunnlar och leder vattnet genom raka diken.

Om vi inte lyckas rena vattnet bättre kommer vi att få algblomning och blomning av blågröna bakterier. Detta är ett av de största miljöproblemen vi står inför idag.

Andra arter som trivs i våtmarker är grodor. Här vid näset kan man ha vanlig groda (Rana temporaria) och åkergroda (Rana arvalis). Dessa är «bruna» grodor vilka kan vara svåra att skilja, men åkergrodan brukar ha lite mer spetsig nos; bakfotens fotledsknöl är hög och hård, till skillnad från vanlig groda som har en mjuk och låg fotledsknöl på bakfoten. Många är de som äter grodor: häger (Ardea cinerea), vattensnok (Natrix natrix) – för att nämna några. Skrattmåsen (Larus ridibundus) är en fågel som är beroende av våtmarker, dels för sin häckning men också för sitt födosök. Under senare år har de börjat födosöka allt oftare på åkrar, under plöjningen.

Trollsländor ser man ofta här, bl.a. en som inte fått något svenskt namn: Orthetrum cancellatum. Dessa insekter är rovinsekter som jagar t.ex. bromsar. Mesta delen av sitt liv tillbringar de som larver, och är även då rovlevande. De har flera utvecklingsstadier innan de blir vuxna insekter, vilket vi kallar för metamorfos. Lärkfalken (Falco subbuteo) livnär sig till stor del på trollsländor, som den fångar under sin eleganta flykt.

Om man tar en titt upp i backen kan man hitta blå berberis (Berberis vulgaris). En växt som förr var mycket fruktad, eftersom den är värdväxt för ett svampangrepp som kallas svartrost, som sätter sig på sädeslag, framför allt vete. Barnen fick på sommarloven, så sent som på 50-talet, vara med i att försöka utrota denna växt.

11. VASS-DIVERSITET

Vass (Phragmites australis) är ett gräs som växer där det är fuktigt till helt blött. Vassen har en renande förmåga av det vatten som transporteras ut i sjöar via åsystemen. Mycket av de näringsämnen som är på väg ut i sjöarna tas upp av vassen. Detta resulterar i att sjöar som är starkt eutrofierade, dvs. övergödda av näring, kommer att växa igen förr eller senare. Sjöar som ligger i jordbrukslandskap blir förr eller senare så mättade med näringsämnen att de växer igen. Men även sjöar som från början har varit oligotrofa, dvs. näringsfattiga, eller mesotrofa på väg att bli näringsrika, kommer även de att växa igen om de utsätts för antropogen påverkan, dvs. vad vi människor tillför sjön.

Många är de fågelarter som är beroende av vassen som födosök och häckmiljö, men även för övervintring: rödrum (Botaurus stellaris), vattenrall (Rallus aquaticus), skäggmes (Panurus biarmicus), brun kärrhök (Circus aeruginosus), rörhöna (Gallinula chloropus), rörsångare (Acrocephalus scirpaceus), trastsångare (Acrocephalus arundinaceus) – för att nämna några. Många mesar använder vassen för sitt födosök vintertid, t.ex. blåmes (Parus caeruleus).

I vassar finns utmärkta tillfällen att ringmärka fåglar. Man spänner upp finmaskiga släjnät som fåglarna inte ser; då hamnar de i en ficka och kan försiktigt lirkas ur näten utan att ta skada. Framför allt på höstarna när de sträcker söderut behöver de en plats att gå ner på för att rasta och äta upp sig. I våra trakter är då dessa vasskanter viktiga för blåhake (Luscinia svecica). Om man nu ska röja vass bör man göra det med försiktighet, allt för att inte förstöra för mycket för de arter som har beskrivits. Man bör också tänka på att tar man bort för mycket kring själva utloppet i sjön kan det resultera i ett högre flöde av näringsämnen till sjön.

Höksångaren (Sylvia nisoria) är en sällsynt fågel; denna fångades på Ottenby fågelstation. Lövsångaren (Phylloscopus trochilus) ligger i en ficka i nätet, vilket den inte tar skada av; lövsångaren är en av Sveriges vanligaste fåglar.

12. SALIX

Salix är det latinska samlingsnamnet för videväxter. Det finns 36 olika arter salix. Dessa har stor betydelse även de som renande växter i våtmarker. En förmåga som dessa växter har är att de tar upp kvicksilver, vilket man bör tänka på om man vill äta det mot huvudvärk – den innehåller nämligen acetylsalicylsyra som Magnecyl. Det kanske är bättre att ta älgört (Filipendula ulmaria); den innehåller också detta svårtuttalade ämne. Älgörten trivs där det är lite fuktigt; den kan bli meterhög och får vitgula blommor som luktar kraftigt.

Flera fågelarter föredrar att hålla till i salix: näktergalen (Luscinia luscinia) med sin valsjungande stämma sitter på försommarnätterna från videbuskar där den hävdar sitt revir. Även rödhaken (Erithacus rubecula) trivs i dessa biotoper. Som vi tidigare nämnt tar salix upp kvicksilver, vilket kanske inte är så bra om man använder den som biobränsle i form av energiskog. Energiskogen är en hybrid mellan två olika salix; detta har man gjort för att få den mer snabbväxande.

13. LUNDMILJÖ

Den plats vi nu står på har en mycket hög biologisk mångfald. Att stå här en solig dag i mitten på maj är något av en höjdpunkt. Det som utgör grunden för en lundmiljö är att de växter som finns i fältskiktet har bråttom att utnyttja ljuset, eftersom när de stora trädens kronor har slagit ut kommer inte mycket solljus ner till backen. Detta skapar en konkurrenssituation och det blir bråttom att kunna föröka sig.

På just denna plats hittar vi växter som vätteros (Lathraea squamaria), som lever parasitiskt på framför allt hasselrötter (Corylus avellana). Hasseln började komma in i Sverige för 9 200 år sedan tillsammans med eken. Hasselns nötter nyttjades förr av människor; under vikingatid hade man speciella nötgardar. Men de är även begärliga för nötkråka (Nucifraga caryocatactes). Vidare hittar vi lungort (Pulmonaria obscura).

I den här täta undervegetationen växer också häggtorn (Crataegus sp.) och skogstry (Lonicera xylosteum).

14. TRÄDDIVERSITET

Den plats vi nu står på har, liksom den förra, höga naturvärden. Här finns de allra flesta adellovträden representerade, såsom ask (Fraxinus excelsior), ek (Quercus robur), rönn (Sorbus aucuparia), lönn (Acer platanoides) m.m. I de här miljöerna kan hackspettar finna ett lämpligt boträde, under förutsättning att man låter de gamla träden få stå kvar. En hackspett som finns allmänt här på näset är den större hackspetten (Dendrocopos major); det har även setts gröngöling (Picus viridis), mindre hackspett (Dendrocopos minor) och spillkråka (Dryocopus martius). Om man tar en titt åt höger på den öppna marken står det en solitärek, vilket minner om att här har marken nyttjats för slåtter.

Askarna växer i ganska täta bestånd utefter den här kanten och fram till nästa plats. Det är ett träd med fornnordiska anor. Asken får sina löv sist av alla träd och släpper dem först. Den vandrade in för cirka 7 000 år sedan. Rönnarna, som det finns några exemplar av, är viktiga för övervintrande fåglar som sidensvans och trastar. Rönnbären är dessutom passande att göra gelé av. Hägg (Prunus padus) finns allmänt över hela området; den doftar underbart när den blommar i slutet av maj. Men om ni stannar upp och tittar under en hägg ser ni att där inte växer så mycket. Vad kan det bero på? Ta ett blad av en hägg och gnugga det en lång stund mellan fingrarna och lukta på det. Det luktar marsipan, vilket beror på att det innehåller bittermandelolja. Det blir väldigt surt där löven hamnar; därför växer det dåligt under en hägg.

Som tidigare sagts betyder den döda veden mycket för insekterna. Larverna av den annars blomälskande skalbaggen fyrbandad blombock (Leptura quadrifasciata) tycker om ved; de tillhör långhorningar som är beroende av död ved.

15. GRÄNSZONER-EKOTONER

Med en ekoton menar man det som ligger mellan två andra biotoper. Om vi omsätter det till platsen där vi nu står har vi minst tre olika brytpunkter. Till höger har vi den öppna gräsmarken, rakt fram har vi större granar som gränsar till en hällmark, till vänster har vi vatmarken. Där vi står just nu har vi en smal remsa med askar, skogstry, ek, björk m.m. Vegetationen här är likt den i lunden, men det är lite mer öppet mot gräsmarken och det är lite mörkare nära de stora granarna.

Här trivs en växt som heter ormbär (Paris quadrifolia); bäret som sitter i mitten är giftigt. I denna backe växer också en märklig svamp som heter kamjordstjärna (Geastrum pectinatum); det är en sorts röksvamp som när den växer «reser» sig upp och ställer sig som en stjärna. En lite ovanligare fågel som man kan se här är gök (Cuculus canorus).

16. HÄLLMARKSTALLSKOG

Tallen (Pinus sylvestris) är ett av få träd som klarar av att växa på hällmarker med lite sprickbildning. Tallen har ett rotsystem där den kan skjuta ner en lång pålrot, som den tar vatten med; därför klarar sig tallen bättre än t.ex. gran som har ett mer ytligt rotsystem. Pålroten kan den skjuta ner i sprickor i berget, och på så sätt bidrar den även till vittringsprocesser av berget. I och med att roten kan gå mer på djupet och hämta vatten i sprickakvifarer klarar tallen även perioder med torka. På detta sätt har hällmarkstallskogen bildats. Tallen har inte samma höga värde som eken har i våra trakter, men många insekter är beroende även av tall; ca 380 skalbaggar och 45 fjärilsarter är beroende av den för sitt uppehälle.

Fältskiktet i en hällmark utgörs ofta av ristyp, och då i form av ljung (Calluna vulgaris), men ofta har vi här en rik flora av lavar, och då oftast av cladoniasläktet dit grå renlav (Cladonia rangiferina) hör. Men även fönsterlav (Cladonia stellaris), vilken brukar säljas i butiker som vitmossa, att ha i adventsljusstaken vilket är totalt fel – det är inte ens en mossa. Det är inte så bra att plocka lav med tanke på hur lång tid det tar för den att växa.

En annan lav som haft stor betydelse för människor förr i tiden under fattiga år med dåliga skördar är islandslav (Cetraria islandica); den användes som havregrynsgrot under nödår genom att man avlutade laven och därefter kokade den som grot. Här trivs även det suckulenta (vätskelagrande) lingonet (Vaccinium vitis-idaea) att växa.

Vilka djur kan dra nytta av tallen då? Korsnäbbar har anpassat sitt liv till våra barrträd. Eftersom det är svårare att komma åt frön av tall än hos de mjukare grankottarna har den större korsnabben (Loxia pytyopsittacus) anpassat sig till tall och den mindre korsnabben (Loxia curvirostra) anpassat sig till gran. Om man sitter ner och vilar en stund efter den långa uppförsbacken kan det hända att en nötskrika (Garrulus glandarius) vågar sig fram för att inspektera den som sitter där.

Fler arter som är beroende av tallen men som sjunkit i antal, mycket p.g.a. det skogsbruk vi har haft, är t.ex. tjäder (Tetrao urogallus). Andra arter som man kanske kan få höra en försommarnatt är nattskärra (Caprimulgus europaeus), trädlärka (Lullula arborea). Trädpiplärkan (Anthus trivialis) finns i området liksom morkullan (Scolopax rusticola) som spelflyger med knorrande och knispande ljud.

17. BLANDSKOG

Just nu står vi i en blandskog med både örter och ris i undervegetationen. Här i närheten har man hittat ametistkantarell (Cantharellus amethysteus) som är sällsynt eller förbisedd p.g.a. sin likhet med kantarellen. En del anser den vara en underart till kantarell (Cantharellus cibarius).

Med en blandskog menar man just att det finns en variation av både lövträd och barrträd. I en sådan biotop kan det hända att sparvhök (Accipiter nisus) kan hacka.

Intill det berg vi nu står bredvid finns (2006) ett grävlinggryt men endast för tillfällig vistelse. Det riktigt stora grytet hade vi vid plats 9. Här kan man se hur grävlingen byggt sitt gryt och hur ingångshålen är placerade. Grävlingen är ju ett nattaktivt djur som lever av maskar, sniglar, men kan även ta harungar, fasanungar; de kan också göra stor skada i en havreåker, vilket gör den till ett icke alltför välsett djur hos bönder och jägare. En intressant sak med grävlingen är att den har fördröjd fosterutveckling vilket innebär att fosterutvecklingen kan ligga nästan stilla ett tag för att sätta fart när det börjar närma sig vår.

18. LINDAR

På den plats vi nu står finns ett bestånd med parklind (Tilia × vulgaris) som är en hybrid mellan bohuslind (Tilia platyphyllos) och lind (Tilia cordata). Under bladen i yvergrenarna har bohuslinden rent vitt ludd, medan lind har rostbrunt ludd och parklinden smutsvitt ludd. Linden vandrade in i Sverige vid samma tidpunkt som asken för 7 000 år sedan. Det karaktäristiska utseendet som lindens blomskaft har kommer sig av att fruktskaftet är hopväxt med förebladet och bildar en vinge. Linden är beroende av att insekterna pollinerar den. Blommorna kan man plocka och göra te på; tillsammans med lite socker blir det mycket gott.

Här finns även ek som tidigare beskrivits, men också sälg (Salix caprea); gran börjar så smått att ta över även här och behöver så småningom gallras ur. Fältskiktet eller undervegetationen kan vara intressant i dessa miljöer; här finns bl.a. orkidén tvåblad (Listera ovata).

Eldlus (Pyrrhocoris apterus) är ett stinkfly som trivs vid basen av linden. Den livnär sig på lindens frukter när dessa ramlat till marken. Eldlusen är tecknad i rött och svart med två distinkta svarta fläckar på täckvingarna. Den förekommer upp till Stockholmsstrakten, så detta är en nordlig utpost. Andra intressanta djur man kan se här är blå stjärtmes (Aegithalos caudatus) som har ett lite lustigt utseende; någon har beskrivit den som en pingisboll på skaft.

Om ni går backen ned och tar till höger och där går rakt fram kommer ni till starten där stigen började. Hoppas att ni haft en trevlig tur i en av de finaste miljöerna vi har i Farsta. Välkommen åter!